Historia

I december 1853 tändes den första gaslampan på Norrbro. Dittills hade Stockholm varit mörkt och hotfullt,  upplyst bara av flämtande oljelyktor. 1897 lyste hela 6 600 gaslampor upp staden genom 140 lyktgubbars försorg. Stockholm hade nu blivit ljust nog för laglydiga medborgares kvällsnöjen. På Hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg satt till exempel Hjalmar Söderberg och skrev om hur gaslamporna skapade ett dramatiskt skuggspel på väggarna när stadens intellektuella festade. En fest som bara ställdes in tillfälligt i några år under första världskriget då det var släckt på Stockholms gator. I händelse av flyganfall kunde man ju inte skicka ut alla lyktgubbar för att snabbt släcka alla lampor.

Runt 1900 gjorde också gasspisen entré. Gasen producerades i ett gasverk vid Klara sjö och snart även i Hjorthagen. Den lagrades i stora gasklockor varav ett par ritades av Ferdinand Boberg. Det var samme arkitekt som ritade NK-huset, där kockarna på sina gasspisar fortfarande lagar makalösa affärsluncher till gästerna i Bobergs matsal.

Efter 1950 ökade efterfrågan på gas starkt. Förutom gasspisar var gaspannor för uppvärmning och varmvattenberedning mycket populära i alla de nya bostäder som skulle byggas efter andra världskriget. I slutet av femtiotalet hade en kvarts miljon Stockholmshushåll gas.

Under förra seklets senare del tog oljan över mycket av uppvärmningen. Men idag har gasanvändningen fått en renässans tack vare biogasen, ett förnybart bränsle som inte bidrar till växthuseffekten. I Henriksdal, Bromma och Loudden produceras cirka tolv miljoner kubikmeter biogas till hushåll, restauranger, fastigheter, industrier och fordon. Och mer ska det bli för att klara stadens miljömål.

För en stråle av gashistoriens tidiga ljus får man idag bege sig till Stureplan. Där står fortfarande ”Carlssons lykta” från 1885, stadens enda gaskandelaber som fortfarande matas med ledningsburen stadsgas.